Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Te historia’

Ångade smaker och aromer…

Det är fantastiskt att te kan smaka hav, men det är precis vad Japans mest typiska teer gör. Närmast att jämföra med är nog nori; det torkade japanska sjögräset som ofta används i japansk matlagning. Karaktären kommer i huvudsak från den unika japanska metoden att ånga de gröna teerna efter skörden, till skillnad från kinesiska som rostas. Förutom att ångningen gör att teet inte oxiderar och förblir grönt så tar det fram dessa havstoner. Metoden gör dessutom att de japanska teerna mest av alla gröna teerna gör skäl för sitt namn. Ångan lyfter fram det gröna i teerna så att tebladen skimrar i en mörk klorofyllgrön färg.

I Japan produceras så gott som bara grönt te, även om det nu mera även finns en liten produktion av svart te och oolong. Och till skillnad från det extremt mångfasetterade Kina är den japanska tevärlden ganska lätt att sätta sig in i, de olika typerna är pedagogiskt uppdelade, villket gör det lätt att hitta sin favoritkategori. Sedan de första teplantorna importerades från Kina har Japan utvecklat teproduktionen till en mycket tydlig stil. När det gäller smakerna skulle man generaliserande kunna säga att japanska gröna teer är eleganta, förfinade. De har en lite renare karaktär än de mustiga, naturliga kinesiska teerna. Det gäller främst de finare vardagsteerna som Sencha och de exklusiva varianterna Gyokuro, Kabusecha och Matcha.

För den som letar efter raffinerade teer är det en godispåse. Gyokuro är kanske det mest exklusiva teet su kan dricka och de finaste exemplaren av Sencha ligger inte lågt efter. Högsta kvaliteterna av de här sorterna får du räkna med att betala en rejäl peng för – produktionen är relativt liten, arbetsinsatsen kostnadskrävande (arbetskraften är dyr i Japan jämfört med andra tenationer) och japanerna själva vet att värdera höh kvalitet. Men oftast är det värt sitt pris, se bara till att teet är färskt. Landet är mest känt för sina exklusiva teer men du kan också göra billigare fynd. Hojicha till exempel är ett te av ganska låg kvalitet som rostas och resultatet är förvånansvärt delikat, gott till mat. Kukicha är ett annat tips, ett slags restprodukt där man tar hand om stjälkarna och producerar ett välsmakande te.

Ångade japanska teer är utan tvekan som gjorda för all tänkbar japansk mat, självklart sushi, sashimi men också kraftigare rätter som tempura. De passar dessutom utmärkt till och även i fisk- och skaldjursrätter. Trots sin rena, eleganta stil tränger de igenom även lite mustigare smaker. De är också goda till sötsaker, särskilt traditionellt japanskt böngodis men också till söta, gräddiga desserter.

En buddistisk präst vid namn Eisai sägs ha varit en av de första som lyckades ta med sig tefrön från Kina till Japan på 1100-talet och därmed startade landets teodlingshistoria. Till att börja med var tedrickandet inget för vanligt folk, snarare för överklassen, och till viss del användes teet som naturmedicin. Inte förren den första temästaren Sen Rikyu utecklade teceremonin på 1500-talet började tedrickandet sprida sig från överklassen och gradvis ner till de lägre klasserna i det strikta klassamhället. I nära symbios med den extrema kulturen kring teceremonin har även det mer vardagliga teet och tedrickandet under hundratals år utvecklats till något som skiljersig från övriga världen. När Yokohamas hamn öppnades 1859 var det startskottet för teet som handelsvara och nu började det produceras i en mer organiserad, komersiell skala. Produktionen ökade snabbt till 24 miljoner kilo vid 1900-talets början.

Idag är det gröna teet en naturlig, integrerad del i samhället – från den enklaste gratis-Banchan på en billig restaurang till den avancerade rituella teceremonin. I hemmet och på kontoret står alltid en kopp grönt te nära tillhands, Bancha eller Sencha till vardags och får man gäster kan det hända att Gyokuron åker fram. Standardtesetet består av en tekanna, en vattenkylare och tekoppar. Tehus finns överallt, från uråldriga, traditionella tehus i Kyoto till kaféets motsvarighet där man dricker olika sorters teer med japanska tilltugg som böngodis eller Matchakaka, till de ultramorderna tebarerna i Tokyo. Gå på en restaurang och du får genast en kopp grönt te, för det mesta utan extra kostnad. I snabbköpen eller i de otaliga dryckesautomaterna hittar du dessutom mängder av teer på burk och flaska. De är kanske inte av hög kvalitet men förvånandsvärt välsmakande och otroligt svalkande en het Tokyodag. De finns mängder av typer: Sencha, Matcha, oolong, jasmin, och ofta kan du få dem både kalla och varma. 

Köp ekologiska japanska gröna teer www.sencha.se

Annonser

Read Full Post »

Longjing (Dragon well) betyder drakbrunnen och är utan tvivel det mest berömda och klassiska av alla kinesiska teer. Det omnämns redan i Lu Yus bok ”Det klassiska teet” från 700-talet och har till och med förärats en egen tecermoni. Teet produceras i bergen omkring staden Hangzhou väster om Shanghai i Zhejiangprovinsen och är skälet till att staden numera räknas som Kinas tehuvudstad. Området är det perfekt semestermålet för tefantasten – skönt klimat, en blandning av modern, hektisk storstad med fyra miljoner invånare, pittoreska parker, naturområden och så Västra sjön ”Xi Hu” med gamla båtar, broar och tempel som omringas av teodlingarna där Longjing produceras. Ursprunglingen sägs teet härstamma från Drakkällan som var berömd för sitt goda vatten. Strömmarna i källan påminde om en drake som enligt legenden kontrollerade nederbörden i trakten. I dag kan man hitta vad många tror är den ursprungliga källan en bit upp i bergen, i utkanten av byn Longjing. Den ser rätt obetydlig ut, bara två meter bred, men friskt vatten porlar ständigt från ett litet drakhuvud i bergsväggen och du kan ta med dig några flaskor vatten om du vill brygga ett äkta Longjingte. Klimatet är ett behagligt möte mellan svalka från norr och tropiskt väder från söder. Bergens svalare temperatur och fuktiga dimma är perfekt för teodling. Här sköter bönderna sina små lotter och en kort, kort tid på våren och försommaren exploderar verksamheten. Skördetiden är oerhört viktig, ju tidigare desto bättre. Årets första, extremt mjälla skott kallas baby tea och är de allra mest värdefulla. ”Longjing är lika vackert som en flicka, och endast oskulder kan plocka riktigt bra teblad”, myntade kejsaren Qianlong. De allra första tebladen kan uppbringa extrema priser, 2005 såldes 100 gram från en liten plätt av finaste kejsarbuskar för 145 000 kronor! Sommarteet däremot säljs möjligen till mindre nogräknade tepåsproducenter eller används som fyllning i kuddar, vilket sägs vara bra för sömnen. Många bönder framställer teet själva. Vid sina typiska tewokar sitter de utanför sina hus och tillagar en handfull teblad i taget. Först smörjs pannan med lite olja gjord på tefrön, sedan wokas de färska tebladen i två omgångar, den första i ca 120 grader och efter någon timmes vila en sista omgång på lite lägre temperatur. 4 kilo färskt te blir till 1 kilo färdigt. Det krävs ett omsorgsfullt hantverk för att få den rätta, platta formen och inte bränna bladen (eller fingrarna). Många temakare signerar till och med sina teburkar. Oftast packar de teet direkt framför dina ögon, då vet du att det inte är en förfalskning. Alltför färskt te är inte heller bra, helst ska det få vila åtminstone en vecka. I byarna omkring sjön kan du köpa teet direkt från bönderna eller stanna till vid lite större tecenter som utvecklats för att ta hand om den ström av turister som invaderar området under tesäsongen. Longjing är traktens stolthet och här är det full kommers med teprovningar, ceremonier och oändliga möjligheter att köpa te, kannor och andra teprylar.

Köp ditt Longjingte ”King Quality” hos Tebutiken Sencha, grönt te av högsta ekologiska kvalitet.

Read Full Post »

Före vår tideräkning ansågs teplantan vara en medicinalört. De första tecknen på det hittar vi i skrifter om kejsaren Shennong som man tror levde i Kina 2700 år f.Kr och anses vara den som upptäckte teplantans hällsosamma egenskaper.

På 0 – 300-talet slår tekninken att pressa tebladen till kakor igenom och te börjar användas i olika sorters mat, ofta som en slags bulljong med olika kryddor. Teet blir allt populärare och komersiell odling startar på olika håll i Kina för att täcka den stigande efterfrågan.

Teet börjar för första gången sprida sig utanför Kinas gränser, ut i Centralasien på 400 – 500-talen. De pressade tekakorna var mycket praktiska och hållbara för den tidens långa transporter.

Tangdynastin (618-907) brukar kallas för teets gyllene tidsålder. Det är under denna period som teet utvecklas till en kinesisk kulturell yttring och sprids till allt fler folkgrupper. Det dricks inte bara som medicin eller uppiggare, utan även för njutning. Nu föds även fenomenet ”hyllningsteer”, vilket innebar att man som hyllning skickade de allra finaste teerna till kejsaren. Tekulturen skildras i den första teboken, Det klassiska teet, av Lu Yu.

Songdynastin (960-1279). Nya förfinade medoder utvecklas kring både beredning och ceremonier. En ny tilllagningsmetod uppfinns där tekakorna mals till fint pulver och vispas med bambuvispar till en vit skummande dryck. Redskap och porslin når nya nivåer. Kraftiga kryddor byts ut mot elegantare så som jasmin, krysantemum och lotusblommor. Även tehusens utveckling blomstrar.

På 1100-talet tar den japanske munken Eisai med sig tefrön till Japan och de första teodlingarna anläggs. Samtidigt för han med sigde kinesiska buddistiska teritualerna och tekninken att tillverka och vispa pulverte. Japanska munkar vidareutvecklar det kinesiska vita pulverteet till sitt eget gröna pulverte, det vi i dag kallar för Matcha. Tedrickandet med buddistiska inslag blir en viktig del för den nya samurajklassen. På 1500-talet utvecklas tekulturen av Sen Rikyu till den tecermoniform som fortfarande finns kvar idag.

I ett försök att sprida teet till folket förbjuds tekakorna i Kina under Mingdynastin (1368-1644) och det vispade pulverteet försvinner och ersätts av en ny förädlad produkt – lösteet, det vill säga te som upphettas, (ofta genom ångning) och torkas. Det är de gröna teer vi är vana vid idag. Och hand i hand med den nya tesorten utvecklas även nya redskap och speciella tekannor för bryggning. Det här gör teet tillgängligt för folket och ger en snabb spridning i hela det kinesiska samhället. En helt ny typ av teer skapades i slutet av Mingdynastin – de oxiderade teerna. De svarta teerna och Oolongteerna utvecklades, förmodligen för att öka hållbarheten vid längre transporter. Samtidigt uppstod också helt nya typer av tesmaker.

Handeln med Mellanöstern, framför allt Turkiet och Iran utveklades längs Sidenvägen under 1500- och 1600-talet. År 1606 landar den första telasten i Amsterdam och nu börjar handeln till Europa från Kina, främst genom Ostindiska kompaniet. Det är holländarna som är mest aktiva som importörer. I slutet av 1600-talet startar handeln med Ryssland, där man uppfinner samovaren, som snart blir en succé även i många andra länder.

Carl von Linnés först upplaga av Species Plantarum publiceras år 1753 och han döper där teplantan till Thea sinensis, som han senare ändrar till Camellia sinensis. Linné försökte också under många år importera tefrön och teplantor till sin botaniska trädgård i Uppsala för att starta odling i Sverige. Hans försök lyckades aldrig. I dag pryder han dock vår hundralapp tillsammans med illustartion av teplantan.

På 1800-talet börjar Britterna anlägga plantager i Indien, på Sri Lanka och i andra asiatiska länder. Det här är den stora starten för teodling utanför Kina och också för utbredningen av svarta teer. Efterhand som dessa teodlingar utvecklas minskar kraftigt världsimporten från Kina, som länge haft monopol. Även Japans teodling sätter fart. 1823 upptäcks en ny underart till Camellia sinensis. Det är den indiska varianten, som man tror härstammar från Assamregionen och döps till Camellia sinensis assamica, medan den kinesiska får heta Camellia sinensis sinensis (kinesisk kamelia).

Under 1900-talet moderniseras teproduktionen och maskiner införs för att effektivisera de massproducerade tesorterna. Tepåsen och finfördelade tesorter utvecklas och tar en stor andel av världsmarknaden. De största förändringarna sker inom odlingarna där kloning tas till en ny nivå. Nu kan teplantans egenskaper anpassas till olika klimat, vilket gör produktionen mer effektiv. Odling startar i nya länder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Europa. I slutet av 1900-talet börjar gröna teer slå igenom i västvärlden. Parallellt med massproduktionen ökar efterfrågan på mer unika specialteer.

I dag har de gröna och vita teerna forsatt en stark position i västvärlden. Dagens miljödebatt och det ökade intresset för personlig hälsa har medfört en ökad efterfrågan på ekologiskt odlat te. 

Köp ditt hälsote ekologiskt på webben

www.sencha.se

Read Full Post »