Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘indiska Assam- eller Ceylonteer’

Ett av världshistoriens mest klassiska mellanmål.

I England kan afternoon tea vara allt ifrån en paus på jobbet med en enkel kopp påste och toast till ett dignande bord med platåer av snittar, tårtor, kakor och exklusiva tesorter. Allt serveras på överdådigt viktorianskt porslin och intaget med silverbestick under skrivna och oskrivna etikettsregler, som kan få den mest slipade japanska temästare att tappa fattningen. I stället för buddistiska tankesätt handlar det här exempelvis om vilket samtalsämne som är passande, om man ska böja lillfingret eller om mjölken ska hällas i före eller efter teet.

Institutioner som Ritz, Savoy, Strand, Claridges, the Dorcester, butiker som Harrods och Fortnum & Mason håller den traitionella fanan högt och serverar den mer aristokratiska varianten med champagne, scones, crumpets, snittar, tårtor och bakverk. I den här formen känns afternoon tea lite som ett kolonialt och viktorianskt minnesmärke, men det lever också vidare i Storbritannien som en viktig social företeelse vid högtider som födelsedagar eller begravningar. Det är den här varianten av afternoon tea som finns kvar utanför de brittiska öarna, främst på hotell, tehus och kafféer som vill bjuda på något stilfullt och lyxigt.

Vi får väl anse afternoon tea som en helt och hållet brittisk företeelse, även om franska aristokrater njöt av liknande tebjudningar redan innan det kom till England. Anna, den sjunde hertiginnan av Bedford, får för det mesta äran av att ha uppfunnit afternoon tea i början av 1840-talet. Traditionellt serverades inte middagen förrän klockan åtta, nio i finare kretsar och hertiginnan blev ofta hungrig på eftermiddagen, särskilt om sommaren då middagen oftast serverades ännu senare. Hon började då beställa ett litet mål med bröd, smör och godsaker som bakverk, tårtor och kakor till sin boudoir i hemlighet. När hon upptäcktes blev hon inte förlöjligad som hon befarat, i stället blev hennses vana allt populärare i bekantskapskretsen och till slut känd under namnet afternoon tea. Även om det här är nära sanningen var det knappast en enda kvinna som ensam startade traditionen. Det utvecklades till något av en tillställning för välbärgade och sysslolösa kvinnor där man konverserade (vissa säger skvallrade) och visade upp sitt nya fina kinesiska porslin. Denna ceremoni finslipades och nådde sin höjdpunkt under den viktorianska eran. Lite förvirrande kallas den mer aristokratiska formen av afternoon tea även low tea i England medan de lägre klassernas te traditionellt kallas high tea och beteknar dagens huvudmål middagen, ibland med te, ibland utan.

Att det ska vara mjölk i teet tvekar inte britterna om. Så är det bara. Om mjölken ska i före eller efter teet är däremot en fråga som delar befolkningen i två olika läger och det diskuteras på hög som låg nivå. George Orwell skrev en essä, A Nice Cup of Tea (London Evening Standard 1946), om tedrickande där han bland annat försöker reda ut denna avgörande fråga: Punkt nr 10: Man ska hälla teet i koppen först. Det är en av mina allra mest kontroversiella ståndpunkter; i varje brittisk familj finns det förmodligen två skolor på det här området. Mjölk-först-skolan har några ganska starka argument, men jag vidhåller att mitt argument är oöverträffat. Det är nämligen så att, genom att hälla i teet först och röra medan man häller, så kan man exakt reglera mängden mjölk medan man riskerar att ha i för mycket mjölk om man gör tvärtom.” Argumentet för motsatta skolan är att mjölken skållas om man häller den i teet. Om mjölken blir varmare än 70 grader förändras dess karaktär, den tappar i sötma och doftar mer åt vällinghållet. Annars är de flesta överens om att man började med mjölk i teet eftersom man var orolig att det fina kinesiska porslinet på 1700-talet var så skört att det kunnde spricka. Genom att hälla i mjölken först kyldes teet ner och man riskerade inga dyrbara skador. Vilket som är godast får du själv prova dig fram till.

De allra flesta engelska afternoon tea bryggs i dag på enkla tepåsar medan de exklusiva kopparna på Ritz eller högtidsdagarna där hemma skapas av fina, klassiska blandningar och single estate-te. Att alla engelsmän har mjölk i teet innebär att allt engelskt te är anpassat för mjölk. Inköparna på teföretagen väljer helt enkelt sorter som passar med mjölk. Fylliga teer, aningen bittra – som tål att rundas av i kontakt med mjölk – ofta indiska Assam te eller Ceylonteer. Vissa teer missärgas av mjölk av någon anledning som är svår att förklara och andra, som är hur goda som helst utan, försvinner helt tillsammans med mjölk eller utvecklar märkliga bismaker. Det är alltså en avgörande anledning till att engelska teer smakar just så som de gör. Ett av få exempel på när engelsmän kan tänka sig att dricka te utan mjölk är just det klassiska Earl Grey som är ett svart te smaksatt med den lilla citrusfrukten bergamott. En liten del puritaner anser att mjölk inte passar med den fruktiga aromen. Däremot anser en del att citron är som gjuten till Earl Grey. Men hey, det är England, de flesta häller i en skvätt mjölk.

Precis som vinet i Alsace matchar regionens mat efter århundraden av evolution så är det klassiska afternoon tea-tilltuggen skräddarsydda och renodlade för det engelska teet. Mjölken rundar av och är nog länken som gör att teet passar både till sött och salt. Till en ambitiös afternoon tea ska det ingå scones ( ursprungligen en holländsk uppfinning kallad schoonbrot) med smör och marmelad, lemon curd eller sylt och clotted cream (ångreducerad grädde), sandwichar (uppfanns av earlen av Sandwich) med gurka eller fiskröror helst serverade på ett kakfat i flera nivåer. Men en mer spartansk vardaglig afternoon tea består oftast av en kaka eller en toast med sylt eller jornötssmör. Det finns också en rad olika varianter och underkategorier där exempelvis ”Champagne tea” återfinns. Det är en ännu lyxigare variant med champagne. En annan version är ”cream tea” som bara serveras med scones, clotted cream och marmelad.

Det första patentet på tepåsar hittar man i början av 1900-talet. Och 1908 startade en tehandlare i New York vid namn Thomas Sullivan postorderförsäljning av te i små tygpåsar. Enligt sägnen förstod kunderna inte att hans tanke var att de skulle öppna påsarna och hälla ut teet. I stället använde de hela påsen -och så var tepåsen skapad, genom ett missförstånd. Påsidén var absolut ingen omedelebar världssuccé. Exempelvis var Englands tepåskonsumtion 1960 bara 5 procent. Men sedan började det rulla på. I dag är 85 procent av allt engelskt te bryggt av tepåsar.

Besök Sencha på östermalm i Stockholm för högkvalitativa ekologiska teer

Annonser

Read Full Post »